TV-spel

Att spela TV-spel har alltid varit en del av min vardag.

Vissa går ut och går, andra läser en bok eller tittar på film.

Jag spelar TV-spel.

Detta har blivit en slags avslappning för mig. När jag kommer hem från jobbet så är det sååååå skönt att bara slappna av, försvinna in i spelet en timme eller tre, och bara vara.

I början var det Nintendo 8-bits som gällde. Mitt första spel var Super Mario. Det tokspelades i hela familjen, men jag var och förblir alltid bäst. Något senare införskaffades Track and Field 2. Handkontrollerna gick sönder efter allt tryckande med glaskulor och mynt. Även skinflikar lossnade från fingrarna och blåsor uppstod.

Min mor har alltid varit lite småtokig i Zelda. Så när det kom ett nytt Zelda till Super Nintendo, så var vi ju bara tvungna att köpa det. När sedan nästa konsoll kom (Nintendo 64) så började vissa moment bli lite för svåra för mor. Hon satt då bredvid mig när jag spelade och berättade för mig vart jag skulle gå och hur jag skulle göra.

På senare tid har det blivit mycket Xbox och Xbox360. Med grabbarna har det blivit mycket sportspel, och gliringarna ekar hemma i mitt vardagsrum när man skjuter ett skott över mål från 3 meters avstånd.

Xbox Live är den senaste inköpta tjänsten. Nu kan jag spela via nätet mot andra likasinnade puckon. Det är kul, men fasiken så svårt...

Vissa hävdar att TV-spel är skadligt. Detta kan jag inte hålla med om alls. Visst, efter att ha spelat ett krigsspel i 8 timmar så kanske jag drömmer om det eller kommer på mig själv att leta efter gömställen när jag är ute och går. Men inte skulle jag gå ner på stan och slå någon med ett baseball-trä bara för att jag har spelat GTA IV...

Nej nog om detta. Nu ska jag lira lite Call of Duty 5.